Att följa någon man älskar så till sista andetaget är nog det finaste man kan göra, samtidigt som det allra svåraste jag gjort...
Jag är trött det har varit en tuff tid med mycket oro och samtidigt så har jag aldrig släppt hoppet.
Men nu är det så hårt, ordet aldrig blev liksom verkligt på något vis, aldrig mera krama, aldrig mera få höra på dina historier som jag älskade så!!
Men jag vet att hon har det bra, inget mera ont!
Jag gråter ömsom skrattar, herregud jag har väl blivit scitsofreen!!
Zofie och jag lastade BamBam och åkte för att hälsa på Jumper, Bammen blev kär tror jag, stod och visade upp sig i gången, knäppa lilla ponny, tre tjejer red ut i skogen och hade en trevlig stund, och jag kände för en liten stund frid och jag kunde slappna av.
Jag gillar mindre att jag inte har min andra hälft hemma, jobbarkvällsvecka... som just nu är lika med skitvecka.
Jag fortsätter att låta tårarna rinna och går och fortsätter att måla klart Zofies rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar