Jag lyfter blicken

På kvällspromenaden med hunden stannar jag och lyfter blicken upp mot den stora månen, tänk så många som kanske just exakt i en helt annan världsdel tittar upp precis just samtidigt.

Världen är inte så stor och livet inte så långt som man tror, tråkiga jävla skitdagar går kanske inte snabbt det känns iallafall inte så.

Jag undrar om farmor lyfter blicken och tittar på månen, hon svarar inte och hela jag blir splittrad, det kan ju finnas massor med enkla förklaringar men bara en som gör att mitt hjärta vill gråta.

Ibland är livet inte oss rättvist och jag kan bli så arg på allt, folk som kämpar, sliter och är värd varenda del av lycka varför ska de utsättas för??

Jo men det är ju så livet är, behöver jag acceptera det bara för att det är så det ska vara?? Nej det behöver jag inte!

Blir arg på dom som egentligen ska stå mig närmast men som absolut inte finns där när jag behöver det. Jag klarar mig själv och det gör jag bra, men även jag vill vara liten, vill vara någons barn.

Jag lyfter blicken igen och tittar återigen upp mot månen, och så hoppas jag att Farmor tittar just då och att telesladden bara åkt ut.