Nu håller vi våra tummar för att den omtalade snökanonen håller sig långt här ifrån.
Efter denna veckas möte så har fått bekräftelse på att det lönar sig att kämpa, lära barnen att man inte kan fly från det som är tråkigt eller jobbig, tar man inte tag i problemen utan skjuter dom framför sig eller blundar för dom, så kommer det ifatt en för eller senare.
Man vet aldrig innan man tar svåra beslut hur det kommer att urarta sig, ibland får man lov att chansa lite, eller helt enkelt följa magkänslan.
Jag borde gå och lägga mig, men jag kan inte sova, vrider vänder grubblar och somnar jag, så drömmer jag mardrömmar om att vara jagad.
Helst skulle jag velat vara kvar i stallet, jag va sist kvar idag och vilket lugn, vilken ro jag finner.
Hade inte Zofie studsat som en gummiboll över sin kissnödighet, så hade jag nog kunnat somna där.
Nä nu ska jag försöka blunda lite tänka på tidig morgontimma med Denniz hand i min, vankandes den ena till tidig frukost på fritids den andra till jobbets korridor pratandes om livets små under, fåglar och att när han blir stor ska han köra skogsmaskin och bli hockeyproffs, älskade lille pojk så liten och lillgammal och som jag älskar så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar