Dock slutade färden i framstupa katapultläge då cykeln for all världens väg och jag blev liggandes som en padda tjöt i högan sky över hur förskräckligt ont det gjorde. Jag stapplade mig in på jobbet, och på så sätt fixar man till att bli av med magvärken, vi fixar något annat som gör lite mera ont.
Men tyvärr stannar inte världen upp Pierre är inte hemma från jobbet och jag hade en del måsten idag, och det som inte dödar det härdar sa pappa när jag va liten, eller att det går över när du gifter dig.
Är det inte värre imorgon så klarade vi den vurpan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar