Idag smällde jag ned foten och talade om bestämt men med mogen röst att mitt jobb som assistent till mitt barn är slut, jag säger upp mig med omedelbar verkan nu får andra ta över.
(Nu har ju jag inte varit anställd på riktigt, det är bara min känsla)
Nu låter det kanske som att jag inte vill hjälpa henne, men just därför så kliver jag lite åt sidan, låter/tvingar dom som SKA hjälpa ta över, se till så att hon får samma chans till utbildning som alla de andra barnen.
Jag som såg lite hopp för en månad sen blir idag tveksam, ny lärare igen för en månad, akut sjuk hela januari, vikarie in, och jag vet inte hur ni hade det i era klasser men jag minns hur det va i våran, KAOS!!
Men skam den som ger sig, nya möten nya metoder, så småningom så finner vi rätta vägen och jag kommer ALDRIG ge upp.
Träffade en bekant i dag och hon fråga hur det gick med allt, och jag svarade henne med att jag har något konstig lugn i själen.
Innan vi tog förväl så stoppade hon ned handen i en liten tygväska och sa att hon skulle spå mig med stenar och hon blundade tog upp en och la i min hand, när jag såg texten så gick en liten rysning genom kroppen, att just den stenen hamnade i min hand är det ödet tro ??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar