Avsked

Jag hatar avsked, så här sitter jag nu i bilen på väg till Borås för att lämna min fyrfotade stora vän som har lärt mig massor, den som hållt mig vaken ett par åtskilliga nätter pga oro. Han som fått min kärlek för hästar att återuppstå, han som fått mig att hitta ett gemensamt intresse med mina älskade döttrar.

Varför gör man då detta när man far så illa???

Min hjärna har övertagit mitt hjärta vilket det inte gör så ofta och Lilleman kommer att må jättebra över att få stå i ett litet lugnt stall men en härlig box, få strosa runt i en hage HELA dagen.

Han är värd detta och därför så gör jag såhär fast min dotter just idag kanske tycker att hennes Mamma inte är bäst i världen och tårarna rullar ned för min kind.

Men jag vet att allt kommer att bli BRA, det är ju detta som kallas livet och allt i det är inte roligt det är bara att acceptera och gå vidare och tänka på det positivt.

Men det är jävlar i mig inte lätt att hantera kärlek och förnuft på samma gång!!!