Att våga hoppas.

Imorgon så går färden mot Linköping för att provrida ännu en häst, sista månaderna har vi inte gjort annat så jag är lite trött på det. Men nu hoppas jag sååå innerligt att det är rätt kuse för oss. Så går han igen veterinär besiktningen så åker han med oss hem.

Så håll nu alla tummar för oss att det går vägen.

Hela min kropp skriker efter lugn och ro och trygghet, ett par veckor till så hoppas jag verkligen att  alla pusselbitar är på plats.

Har precis avverkat ett underbart samtal med Stora Z som ibland är så liten och jag skulle kunna krama hela natten, livet är verkligen inte lätt som tonåring. Stora tårar på stor tjej blir så mycket större och ibland så skulle vilja hoppa in i hennes liv och ta över åt henne men det kan man ju inte, och allt som händer och sker kallas ju faktiskt livet och det är väl lika bra att man lär sig att inget är enkelt och att det definitivt inte är rättvist.

Jag hoppas verkligen hon vet hur mycket jag älskar henne och att jag kommer aldrig ge upp utan kämpa för mina barn om det är det sista jag gör!

Nu blir det sängen och glöm nu inte att hålla tummarna ;)